Trond Borgen:
EN AV DE FLOTTESTE UTSTILLINGENE DU KAN SE I VÅR
Trond Borgen er begeistret for Terje Roalkvams utstilling på Hå gamle prestegard

I Terje Roalkvams utstilling på Hå ser vi hvor tilsynelatende enkelt en kunstner kan arbeide, om han bare gjør det presist nok. Med sin helt særegne følsomhet skaper han skulptur og installasjon som kombinerer ulike materialer i sterk konsentrert form. Strengt, men rikt; asketisk, men også sensuelt. Presisjonen ligger både i valg av materialer og i den skulpturelle formingen av dem.
    Utstillingens 14 verk blir en slags kunstens ideogrammer på vegg og gulv - en sammenhengende meditasjon over kunstens vesen og vokabular. Det er hele tiden det harde, kalde industrielle materialet aluminium som møter naturens egne materialer: stein, fossil, tre, kongler, blåskjell.
    Kontrastene er store, og de føyes sammen av en skapende vilje og en følelse av balanse som, paradoksalt nok, bare kan balansertes med en slags ubalanse. Roalkvam er altså ikke ute etter harmoni, men samspill. Det glatte og det rue, det varme og det kalde, det lyse og det mørke. Så heter også utstillingen "Diviso" (delt).    

Geometri
På et plan ser vi romantiske naturforestillinger som møter kald industri, og organiske former som både kolliderer og konverserer med geometrisk renhet. De geometriske grunnformene, kvadratet, sirkelen, trekanten og linjen, skaper en nærmest ufravikelig struktur som verkene kan konstrueres omkring, og som vi kan oppleve rommet gjennom.
    En aluminiumsirkel ligger på gulvet - "CIRCULI / MARE" - omkranset av en stor ring av blåskjell - en markering både av punkt og utstrekning. Som et stykke land art. Installasjonen forholder seg, ganske nøkternt, men sanselig, til rommet, utstillingssalen, og kroppen min i den.. Men den strekker seg langt utover dette rommet. Det er som om den sier: her er jeg, i dette punktet, likevel midt i et hav av liv, og et hav av død.. Slik sprenger dette kunstverket minimalismens renhet, for her trekkes hele den uendelige naturen inn i i kunsten, som en sveipende, men altså helt presis, kunstnerisk gest. Suverent flott, både å se på og meditere over.
    Når Roalkvam slik trekker naturbegrepet inn i kunsten, er det som om han aktiverer den gamle forestillingen om det sublime i vår naturopplevelse; ikke lenger tradisjonelt romantisk, nå mer som en intellektuell og materiell lek som ikke lenger overvelder oss, men som likevel kan gi oss et grunnlag for både tankemessig og emosjonell fordypning.

Snitt
Flere av skulpturene er todelte, med aluminium og stein. Det er en videreutvikling av diptykonet, den todelte altertavlen, men her er den uten noe metafysisk perspektiv. For dette er konkret kunst, hvor materialenes egenverdi står sentralt, og hvor kombinasjonen av materialer skaper uvanlige og overraskende konstellasjoner - av noe hittil usett.
    Det vi får i denne utstillingen , er snitt i rom og materie. vi får en utsøkt behandling av form, struktur og tekstur; og vi får glimt av underlige systemer som, til tross for den presise geometrien, rokker ved våre forstillingen om en rasjonell verden. Derfor er dette en av de flotteste utstillingene du kan se denne våren.

Stavanger Aftenblad 20.april 2018.        

Bernard Fauchille:
HINSIDES MATERIALENES ENKELHET:
Terje Roalkvams subtile montasjer

Det er synd at norsk kunst er så lite kjent i Frankrike, den kan by på mange overraskelser. Man kunne få øye på en kunstner som Terje Roalkvam, som nå forblir litt fjern for oss, og det er ikke godt å forstå hvorfor.

Terje Roalkvam er faktisk en av de kunstnerne som skiller seg litt ut på den aktuelle kunstscenens panorama. Denne scenen kjennetegnes av følsomhet for det forgjengelige, interesse for her-og-nå-situasjoner og en viss hang til melankoli. I hans kunst derimot, gjenfinner man en fremgangsmåte som gjorde seg gjeldende allerede på slutten av det nittende århundret: det motsetningsfylte – eller sammenføyelsen av ulike materialer i ett og samme verk.

Det var på denne tiden at skulptører som Charles Cordier i Frankrike, eller Max Klinger i Tyskland, likte å blande ulike materialer ( bronse, marmor, kvarts ) i sine verk, og skapte på denne måten overraskende illusjonistiske og virtuose effekter på leting etter den perfekte imitasjon av naturen.

Man vet også alt om hva «collagen» ( oppfunnet av Braque i 1911, senere benyttet av Picasso i 1912 ) har betydd for det tyvende århundrets kunst. Det skjedde ved at dørene ble åpnet på vidt gap for virkelighetsfragmenters innpass i kunstverkets univers. Slike ting som sitater, metaforer, symboler for en broket virkelighet – edel eller folkelig, preget av ironi, mystikk eller alvor – kom rett inn i verkene. Det å låne fra den konkrete verden åpner for enda en oppdagelse, nemlig montasjen. Denne teknikken, eller kall det gjerne en form for intuitiv erkjennelse – som vi kan registrere utallige eksempler på i tidens løp, innen så foskjellige områder som musikk, maleri, litteratur og film blant annet – kjennetegnes ved at to elementer sammenkobles. To virkelighetsfragmenter, som til sammen skaper ny betydning, overraskende og berikende. Denne nye betydningen er oftere et resultat av en mangedobling av elementenes betydning enn at de enkelt summeres. La oss tilføye at menneskesinnet alltid søker ( og noen ganger bygger, finner opp ) en betydning, eksplisitt eller implisitt, i hvert enkelt verk det blir presentert for.

Vi finner igjen denne montasjepraksisen hos Terje Roalkvam. Hans arbeider kombinerer systematisk to materialer ( særlig siden 1990 ): aluminium og marmor, kork, tre, skifer. Repertoaret kan virke begrenset, men det er ikke tilfelle her. Fordi kunstneren arbeider med forskjellige registre: matt/blank/satinert, ru/glatt, lysreflekterende/lysabsorberende, lys/mørk, tung/lett, ubearbeidet/bearbeidet etc. Presentert slik kan disse kategoriene virke enkle og lite originale. Men for det første er de anvendt på mange forskjellige, subtile måter. For det andre tiltaler de øyet og hånden mer enn ordet. I tillegg er disse undersøkelser på materialnivå beriket med undersøkelser på det formale nivå: trekanter, kvadrater, sirkler, trapes, sylindere eller fragmenter av disse, hvor kunstneren ikke nøler med å enkelte ganger etterlate materialene i en rå tilstand. Som et slags løsrevet materialfragment, en referanse til opprinnelig natur. En påminnelse om noe som ikke er formet av mennesket, men som bærer lette spor av dets handlinger.

Bredden i dette repertoaret undersøker med en meget sanselig tilnærming alle samspillmuligheter og kontraster mellom to materialer, to farger, to plastiske registre. Dette skaper inntrykk og assosiasjoner. På grunn av lysforhold og tilskuerens plassering i forhold til kunstverket, oppstår nyanser, skygger og mer eller mindre markerte relieffer som avdekker nye og subtile variasjoner.

Terje Roalkvams kunst kan slik karakteriseres som et kunstnerskap i balanse mellom menneskesinnets strenghet og naturmaterialenes mangfold. Mellom rektangelets udiskutable geometri, et sirkelfragment, og tilfeldigheten i en gråsvart granitt, eller den utsøkte bruddflaten i et skiferfragment. Ved å forkaste det monumentale, velger Terje Roalkvam heller beskjedne dimensjoner for sine arbeider. Takket være det faktum, men også på grunn av hans subtile og følsomme strenghet, kan vi ta del i en sensuell og variert dialog mellom kunstnerens skapende sinn og materialenes mangfoldighet. En slags stille forsoning, noe som er nokså sjeldent i våre dager.

Bernard Fauchille, direktør for
Musee du Château, Montbéliard, Frankrike.

Teksten ble skrevet til katalog for
Terje Roalkvams utstilling i Lillehammer Kunstmuseum
og Nordnorsk Kunstmuseum, Tromsø, begge 2006,
og er oversatt fra fransk av Christian Montarou.

Paul Brand:
TERJE ROALKVAM

Verkene til Terje Roalkvam er sammensatt, ofte to-delte objekter i to materialer.
Kan denne dualistiske kunst som virker gjennom sin utsøkte materialestitikk, være entydig og konkret, uten impulser til metaforer utenfor kunstverket?
Det kommer an på hvordan man ser på de varierende geometri-inspirerte materialkombinasjonenes umiddelbare innvirkning på våre sanser.
Jeg ser i hans verk en 'entydig' konseptuell metode, men også en 'tvetydig' natur-relatert interpretasjonsmulighet, der sammenføyninger i alle tenkbare posisjoner peker i to retninger: den ene delen mot en minimalistisk nåtid, den andre delen tilbake til materialets opphavssted, der tilfeldigheter definerer prosessen fram mot verkets endelige form.

Paul Brand, billedkunstner og professor
i Oslo og Trondheim

Teksten ble skrevet til katalog for
Terje Roalkvams utstilling i Lillehammer Kunstmuseum
og Nordnorsk Kunstmuseum, Tromsø, begge i 2006.

Dan Engström:
ARKITEKTUR OCH KONTRASTER

Terje Roalkvam: "Diviso I 2005"

Granit och aluminium, 84x112x3 cm

Den moderna separationen mellan arkitekturteori och byggpraktik har lett til en preferens bland arkitekter för den rumsliga idén över dess fysiska manifestation. Rumsbildning och gestaltning har blivit värdeladdade som begrepp som kan stå på egna ben. Terje Roalkvams arbeten visar hur byggandets parter kan komma tilbaka til den tektoniska arkitekturen – en syntes mellan arkitektur och ingenjörskonst, driven av att vi delar en känsla för form och för att gemensamt hålla materialens identitet levande.

Terje Roalkvam arbetar non-figurativt med geometrins grundformer; triangeln, kvadraten och cirkeln. Hans arbeten faller inom endera av två huvudteman; dels en enda kropp som två material delar på, dels två snarlika kroppar intill varandra i varsitt material. Spänningen uppstår i själva delningen mellan de bägge kontrasterade materialen, eller om man vill, i mötet mellan dem. Nycklen til Roalkvams konst är hur han utnyttjar form och materialitet för at skapa en nära samhörighet mellan två disparata kroppar. Roalkvams arbeten kan ses som stiliserade, sakliga representationer av mötet mellan två material och deras respektiva egenskaper och uttryck

Låt oss ta ett eksempel. Roalkvams konstverk «Diviso I 2005» består av två snarlika trianglar ( total yta cirka 84x112 cm ) i putsad aluminium respektive blankpolerad granit. Kropperna antyder samma grundform – den rätvinkliga 30-60-90-triangln, en ursprungsform inom geometrin. Med sin spegelvända upphängning bredvid varandra ger de intryck av att vara upptagna med ett vänlig samtal som mellan syster och bror. Brottytan i den vänstra triangln gör att formen avviker något från den perfekta rätvinkliga triangeln, men inte så mycket att intrycket av rätvinklig triangel störs. Med hjälp av det stöd som stenen hämtar från sin syster till höger ser man direkt vilken form som underförstås. Kropparna uppvisar en inåtvänd samhörighet.

Trianglarna är dock lika mycket frikopplade från varandra genom att vara upphängda en liten bit från varandra, och genom att formerna är anpassade efter materialens respektive karaktär. Arkitekten Louis Kahn uttryckte ofta att han i sin formgivning ville låta en byggnad bli «det den vill vara». På samma sätt kan vi här uttrycka att materialen har fått den form som deras respektive karaktär «vill ha». Härur skapas spänningen mellan de båda kropparna. Den högra kroppen ger ett tydligt besked om att den är fabrikstillverkad. Roalkvam har kunnat forma denna kropp till en perfekt rätvinklig triangel genom att använda sig av aluminium, som är ett material med artificiell karaktär, ett material som tillverkas genom en industriell process i fabrik. Aluminiumskroppen är neutral i sitt uttryck, ock saknar helt naturliga ytors små oregelbundenheter. Den vänstra kroppen är gjord av sten, ett material som inte alltid underkastar sig människans försök til formgivning. Budskapet från borrhålen i stenens högra kant är att stenen brutits i naturen. Genom att det finns brottytor kvar får man intrycket av att stenen inte kan formas helt etter vår vilja, att dess naturliga sprickor kommer att skapa en delvis egen form hos stenen trots den outtalade ambitionen att skapa en perfekt triangel.

Roalkvam har skalat av allt utanpåverk och gjort ett konstverk som belyser sin uppbyggnad, sina material och mötet mellan materialens respektive egenskaper. Fokuseringen på och spänningen i själva mötet skapas av att materialen är disparata i sin karaktär ( bearbetad/naturlig, vänster/höger och i viss mån ljus/mörk ) och av att formerna inte föreställer något. Den osynliga upphängningen av de bägge kropparna, og avsaknaden av skalreferenser, lösgör konstverket från omgivningen – de två trianglarna «svävar» framför väggen – vilket stärker fokuseringen på själva mötet, på deras interna 'samtal' om man så vill.

Ett byggt rum kommunicerar på samma sätt med mig genom sin form och storlek, strukturer, kulörer, proportioner, riktningar, storlek och kontext. Genom att utgå från materialens egenskaper och uttryck när man utformar detaljer kan man ge uttryck för spänning, precision eller kanske harmoni. Min upplevelse av en väggs tyngd styrs inte av om att väggen är hård eller tung, den styrs av om arkitekten skapat effekten av hårdhet eller tyngd. Intrycket en betraktare får av hårdhet/mjukhet, lätthet/tyngd etc är kopplat til materialens textur, formen hos ytan, dess belysning och bearbetning och dess möten med andra ytor. Precis som Roalkvams konstverk bygger rummets väsen därför ofta på kontraster: mellan ljust och mörkt, vilande och aktivt, skärpa och mjukhet, vertikalt och horisontellt, inne och ute. Med hjälp av kontraster i materialitet skapas den rumslighet som jag upplever. Jag skulle därför önska att alla unga arkitekter fick förmånen att se en utställning av Terje Roalkvam.

Dan Engström, dosent i arkitektur, Göteborg.

Teksten ble skrevet til katalog for
Terje Roalkvams utstilling i Lillehammer Kunstmuseum
og Nordnorsk Kunstmuseum, Tromsø, begge 2006.

Anders Engman:
UPPBROTT

För snart ett sekel sedan bröt de första ryska konstruktivisterna ny mark genom experiment med tredimensionell rumgestaltning. Man arbetade i abstrakt anda fritt från traditionsenlig tyngd och soliditet i massan. Skulptur och måleri i blandformer öppnade för starka visuell spänningar i rummet.
De första bildexperimenten var anti-klassiska, praktiska och anti-ikoniska med motvilja mot symboliska uttyck och därmed i oppsition mot traditionella sköhetsvärden.
Typisk var det universella bildspråket med preciserad geometri i rena bildrum utan konventionell djupverkan. Just experiment och uppbrottsanda blev det befruktande elementet för framtidens modernism.

Norrmannen Terje Roalkvam arbetar relativt fritt från denna tradition. Hans sammanflätningar av abstraktion och symboltänkande i minimal anda talar för sig själv, men återknyter på samma gång til den konstruktiva konstens jungfruliga experimentfas, eftersom de består av uppbrott.
Roalkvam utgår från geometriens grundformer: kvadraten, triangeln och cirkeln. Grundformen divideras som regel i halvor som tycks sträva mot varandra eller frigöra sig från varandra och den latenta grundformens dragningskraft. Betraktaren gör reflexmässiga försök att jämka bildens kluvenhet eller vaga «disharmoni». Formerna vaggar som i en magnetisk vågskål i pendelrörelsen till och från modersformen.
I kompositionens centrum ställs ett mellanrum, en delande klyfta eller snitt som drastisk komplicerar kompositionens viloläge, färg och ljus. Ett «fall» inträder istället för ett mål, det symboliska ligger inlindat i det visuella. Grundformen bär liksom alla symbioser fröet till sin undergång inom sig redan som blott antydd.
Diptykhalvorna består av en «mjukare» sida i naturmatrial som trä, kork, granit, skiffer och marmor. Andra halvan består vanligen av kylig aluminium. «Romantiska» naturinslag kontrasterar mot industriplåtens stringlighet och modernistiska tomhet. Naturarketyp ställs mot artefakt ( människotillverkat föremål, konstobjekt ).
Denna dubbeltydiga inre dialogen mellan material och tanke, form och rörelse, saknar början eller slut. Verkens associativa motsatsteman – sammansmältning kontra uppbrott, samverkan kontra delverkan, kollektiv kontra individ – är ganska enkla att föra vidare mot inre och yttre, ljus och skugga, yin -yang.
En poetisk symbios symbolisk sammanflätad som en buddistisk meditasjon kring tingen, symbiosens logik kontra icke-logik, rum och tid – eller kärleken mellan fågel och fisk.

Den första konstruktivismen var som nämnts rumsligt experimentell och konstnärerna ägde motvilja mot konventionellt berättande och symboliska uttryck.
Men undantag fanns. Målaren Kasimir Malevitj arbetade länge med utsprungliga samband mellan rum och känsla, yta och djup. Malevitj «romantiska» geometriska bildrum med spel mellan mörker och ljus, inre och yttre, var länkad til folkkonst och den ryska kyrkans långa bildtradisjon.
Roalkvam arbetar knapphändigt.
I bakgrunnen anar man nödvendiga uppbrott.
Experimenten rör sig ju envetet på randen til bildens gåta.

Anders Engman, maler og kunstkritiker/skribent,
Stockholm.

Teksten ble skevet til katalog
for Terje Roalkvams utstilling
i Konstruktiv Tendens, Stockholm 2000.

Bernard Fauchille:
TERJE ROALKVAM

Innen de europeiske strømninger i geometrisk basert kunst er det verdt å merke seg at vi dessverre har en tendens til å la de skandinaviske arbeider komme i annen rekke. Dette til tross for at kunstnere som Paul Brand, Dag Skedsmo og ikke minst Terje Roalkvam hittil har skapt en rekke verk som fortjener vår oppmerksomhet. I sine arbeider mener jeg Terje Roalkvam utmerker seg ved en refleksjon som bearbeider helt originale ideer. Dersom vi betrakter hans utvikling gjennom flere år, ser vi at han er rotfestet i en minimalisme som utmerker seg seg ved nøkternhet samt form- og volumelementarisme: fragmenter av tre, skiferheller, larvikitt, granitt ... forbundet med et rektangel, et kvadrat, en sylinder av aluminium.

Vi konstaterer at det gjelder å begrense seg ( men vi kunne godt utvide området for vår analyse ) til en dialog eller et sammenstøt mellom to elementer, eller bedre: til en montasje hvor helhetsmeningen overskrider summen av de enkelte delers mening, slik det så ofte har vært gjort i vårt århundre at det virker helt naturlig, eller for utadgående. Av disse elementene er det ene naturgitt, det andre kunstig, det ene lyst, det andre mørkt ( men ikke alltid ), det ene er fra mineralriket, det andre formet av mennesket. Men denne dikotomien ( hvor hvert fragment er sidestilt, med eller uten avstand, eller det ene er stilt over det andre, i en streng likevekt som likevel gir rom for brudd, grenser og snitt ) blir ikke alltid like strengt respektert. Det viser seg nemlig at stenelementene bærer preg av menneskelig inngrep. Det er ikke tilfeldig valgte stenblokker som her opptrer i sin naturlige råhet. Tvert imot dreier det seg om heller og blokker som er blitt behandlet, bearbeidet og polert ( hvit marmor med nydelig grått årenett ), eller de opptrer som råmateriale ( mørke stener ) på en slik måte at dimensjonene delvis er sammenfallende med et rektangel, et kvadrat eller et sirkelsegment i aluminium. Likevel står størrelsens nøyaktighet ofte i motsetning til den knudrete, ikke helt firskårne, svarte, grå eller okergule overflaten. Den med hensikt umeislede, ufullendte kanten ( som påkaller et fraværende komplementært fragment ) er uten lysreflekser, og virker som et ekko fra en vill natur, mørk og kald, et symbol på dunkle underjordiske makter. I tillegg bærer enkelte fragmenter spor etter verktøyet som har revet det løs fra fjellknausen: boret har etterlatt et skrått arr som vitner om kraft og tunge inngrep ( og viser til den stenens etymologi som Terje Roalkvam så gjerne bruker: larvikitten ), i særegen kontrast til det metalliske elements uforstyrrelighet.

Enkelte ganger forlater Terje Roalkvam mineralriket for å vende seg mot planteriket og hente inn grener eller stykker av tre. Vi gjenkjenner den fremgangsmåten vi allerede har beskrevet: dialogen mellom det naturlige element og det kunstige. Men også her vil vi se at det naturlige bærer kunstnerens avtrykk. Trestykket er valgt ut etter sitt kontrapunktiske potensiale i forhold til ett eller to volumer: parallellipipeder eller sylinder av aluminium. Dessuten er treverket tilskåret, avsaget, ribbet for bark, slik at det får mening og en særegen dynamikk, som ved sitt aspekt ( dempet av den vegetalske nakenhet ) beriker strengheten og kulden i metallelementene. Det er her på sin plass å peke på forskjellen mellom Terje Roalkvams verker og Francois Morellets «geometrees». I disse ble et bambusrør, en gren, et gresstrå komplettert og redefinert idet de ble forlenget med kurver, linjer, rette vinkler; ikke uten ironi dreide det seg om å rette opp og regularisere en avmektig og ufullkommen natur. Roalkvams verker derimot – mange bærer skjønnsomt tittelen «Diviso» - vitner om et brudd, en avbrutt kontinuitet, et sjokkartet møte mellom to heterogene elementer. Det ene bærer preg av foredlet og perfekt rasjonalitet, en kald masses uttrykk, som sikter mot et apollinsk absolutt ved sine skarpe hjørner og enheten i materiale, form og farge. Mot dette står et naturlig element som bærer preg av menneskelig inngrep, gjennom uregelmessige former, eller snarere, former hvor perfeksjonsprosessen er i sin sluttfase, hvor helheten kun gjelder materialet alene og foreløpig ikke fargen eller formen. Som en erindring om Dionysos skjer det en sakte glidning eller mutasjon rett foran øynene våre; fra det opprinnelige kaos mot en klar og uforanderlig orden.

Denne orden samspiller også med rommet. Terje Roalkvams verker, enten de nå er hengt opp på en hvit vegg, eller de er stilt opp på gulvet som de hever seg fra liksom ved en usynlig sokkel, eller står støttet mot veggen som minnestøtter, tar alle i bruk den glatte veggflaten eller det varme tregulvet for igjen å markere et brudd som denne gangen ikke er innskrevet i verket, men fremstår som en plutselig apparisjon. Det dreier seg ikke lenger om varme eller kalde farger: gjennom skyggenes spill som understreker volumene gir mineral- eller plantedelenen uttrykk for tyngde og utstråling, for et stadig tydeligere nærvær, mens aluminiumsdelene synes å lukke seg inn i en taushet, en tilbakeholdenhet som kan minne om Kasimir Malevitsj' «Hvit firkant mot hvit grunn», på den ytterste grense av fravær/nærvær, av aluminiumens spesielle gjenskinn, som ikke er lys, ved siden av en mørk sten, som ikke er mørke.

Terje Roalkvams diptyka beror som vi ser ikke på primære opposisjoners enkle spill. Hvert element lar seg gjennomtrenge av det andre områdets egenskaper, omgir seg med nyanser ( grå aluminium, året marmor, okerfarget treverk ... ), spor som like mye er allusjoner til andre registre, som overskrider det enkle begrepet «relieff» eller «skulptur». I videre forstand føyer Terje Roalkvam seg til dem som har et større ettertankens perspektiv på grunnelementene, på strukturene i vårt plastiske og filosofiske univers. Dikotomiens lover ( naturlig/kunstig, lys/mørke, flate/volum ) overskrides varsomt, slik at det dynamiske og det statiske kan føre en endeløs dialog og berike hverandre gjensidig. Med røtter i sitt eget lands ressurser og særpreg, legger Terje Roalkvam det private og den snevre lokalkoloritten bak seg for å gjenfinne selve jordens åndedrag.

Bernard Fauchille, konservator
ved Musée d'Art et d'Histoire, Cholet, Frankrike

Teksten ble skrevet til katalog
for Terje Roalkvams utstilling «Diviso»
i Stenersenmuseet, Oslo 1998

Tiina Nyrhinen:
I LANDSKAPET MELLOM NATUREN OG MASKINEN

I Terje Roalkvams objekter kommer motsetninger fram når enten polert eller ubehandlet naturstein settes sammen med et kvadrat eller en rettvinklet plate av aluminium, et materiale som er resultat av en industriell prosess.
Roalkvams skulpturer ligger ifølge rettlæren uskulpturelt nær gulvet. Hans elementer står avbalansert som veggene i et korthus. De er svært klassiske, forseggjorte og vakre. Noen av arbeidene henger på vegg, som nærmest maleriaktige opplevelsesflater. Stein, aluminium og skinn ser ikke bare ulike ut, men ånder også ulike temperaturer.
I tillegg til tanker om balanse, negativ/positiv form og refleksjoner knyttet til motsetninger, trenger det seg også inn tanker og metaforer fra konflikten mellom naturen og teknikken.

Tiina Nyrhinen
Helsingin Sanomat 18.september 1990