Den moderna separationen mellan arkitekturteori och byggpraktik har lett til en preferens bland arkitekter för den rumsliga idén över dess fysiska manifestation. Rumsbildning och gestaltning har blivit värdeladdade som begrepp som kan stå på egna ben. Terje Roalkvams arbeten visar hur byggandets parter kan komma tilbaka til den tektoniska arkitekturen – en syntes mellan arkitektur och ingenjörskonst, driven av att vi delar en känsla för form och för att gemensamt hålla materialens identitet levande.

Terje Roalkvam arbetar non-figurativt med geometrins grundformer; triangeln, kvadraten och cirkeln. Hans arbeten faller inom endera av två huvudteman; dels en enda kropp som två material delar på, dels två snarlika kroppar intill varandra i varsitt material. Spänningen uppstår i själva delningen mellan de bägge kontrasterade materialen, eller om man vill, i mötet mellan dem. Nycklen til Roalkvams konst är hur han utnyttjar form och materialitet för at skapa en nära samhörighet mellan två disparata kroppar. Roalkvams arbeten kan ses som stiliserade, sakliga representationer av mötet mellan två material och deras respektiva egenskaper och uttryck

Låt oss ta ett eksempel. Roalkvams konstverk «Diviso I 2005» består av två snarlika trianglar ( total yta cirka 84x112 cm ) i putsad aluminium respektive blankpolerad granit. Kropperna antyder samma grundform – den rätvinkliga 30-60-90-triangln, en ursprungsform inom geometrin. Med sin spegelvända upphängning bredvid varandra ger de intryck av att vara upptagna med ett vänlig samtal som mellan syster och bror. Brottytan i den vänstra triangln gör att formen avviker något från den perfekta rätvinkliga triangeln, men inte så mycket att intrycket av rätvinklig triangel störs. Med hjälp av det stöd som stenen hämtar från sin syster till höger ser man direkt vilken form som underförstås. Kropparna uppvisar en inåtvänd samhörighet.

Trianglarna är dock lika mycket frikopplade från varandra genom att vara upphängda en liten bit från varandra, och genom att formerna är anpassade efter materialens respektive karaktär. Arkitekten Louis Kahn uttryckte ofta att han i sin formgivning ville låta en byggnad bli «det den vill vara». På samma sätt kan vi här uttrycka att materialen har fått den form som deras respektive karaktär «vill ha». Härur skapas spänningen mellan de båda kropparna. Den högra kroppen ger ett tydligt besked om att den är fabrikstillverkad. Roalkvam har kunnat forma denna kropp till en perfekt rätvinklig triangel genom att använda sig av aluminium, som är ett material med artificiell karaktär, ett material som tillverkas genom en industriell process i fabrik. Aluminiumskroppen är neutral i sitt uttryck, ock saknar helt naturliga ytors små oregelbundenheter. Den vänstra kroppen är gjord av sten, ett material som inte alltid underkastar sig människans försök til formgivning. Budskapet från borrhålen i stenens högra kant är att stenen brutits i naturen. Genom att det finns brottytor kvar får man intrycket av att stenen inte kan formas helt etter vår vilja, att dess naturliga sprickor kommer att skapa en delvis egen form hos stenen trots den outtalade ambitionen att skapa en perfekt triangel.

Roalkvam har skalat av allt utanpåverk och gjort ett konstverk som belyser sin uppbyggnad, sina material och mötet mellan materialens respektive egenskaper. Fokuseringen på och spänningen i själva mötet skapas av att materialen är disparata i sin karaktär ( bearbetad/naturlig, vänster/höger och i viss mån ljus/mörk ) och av att formerna inte föreställer något. Den osynliga upphängningen av de bägge kropparna, og avsaknaden av skalreferenser, lösgör konstverket från omgivningen – de två trianglarna «svävar» framför väggen – vilket stärker fokuseringen på själva mötet, på deras interna 'samtal' om man så vill.

Ett byggt rum kommunicerar på samma sätt med mig genom sin form och storlek, strukturer, kulörer, proportioner, riktningar, storlek och kontext. Genom att utgå från materialens egenskaper och uttryck när man utformar detaljer kan man ge uttryck för spänning, precision eller kanske harmoni. Min upplevelse av en väggs tyngd styrs inte av om att väggen är hård eller tung, den styrs av om arkitekten skapat effekten av hårdhet eller tyngd. Intrycket en betraktare får av hårdhet/mjukhet, lätthet/tyngd etc är kopplat til materialens textur, formen hos ytan, dess belysning och bearbetning och dess möten med andra ytor. Precis som Roalkvams konstverk bygger rummets väsen därför ofta på kontraster: mellan ljust och mörkt, vilande och aktivt, skärpa och mjukhet, vertikalt och horisontellt, inne och ute. Med hjälp av kontraster i materialitet skapas den rumslighet som jag upplever. Jag skulle därför önska att alla unga arkitekter fick förmånen att se en utställning av Terje Roalkvam.

Dan Engström, dosent i arkitektur, Göteborg.

Teksten ble skrevet til katalog for
Terje Roalkvams utstilling i Lillehammer Kunstmuseum
og Nordnorsk Kunstmuseum, Tromsø, begge 2006.